Min vän P bjöd för ett antal år sen på hemkokt lemoncurd till scones. Jag har alltid varit svag för lemoncurd och hemkokt spelade helt klart i en egen liga. Sen dess har jag tagit mig tid att göra det då och då. Det är egentligen inget svårt och när man tjuvsmakar i väntan på att det ska svalna blir man ständigt lika förvånad hur makalöst smarrigt det är.

I år är jag ansvarig för påskdesserten och i diskussion med min syster C som var sugen på något marängigt så kom även lemoncurd på tal. Det måste ju gå att kombinera dessa till något magiskt. En google-sökning genererade i denna bild.

Ja ni förstår ju själva att sökandet sen är över. Det är Per Morbergs pavlova med lemoncurd som sen toppas med grädde och bär. Så ser den i alla fall ut när han gör den.

Vi får nog anta att min kommer se aningen mindre perfekt ut, men den nykokta lemoncurden som nu står på svalning bådar ändock väldigt gott. Kan nu bara marängen blir bra så väntar helt klart en Glad Påsk!

Jag har i flera veckor gått runt lite med en oroskänsla i kroppen. Hur mycket jag än njutit av min tid i USA så har jag hela tiden varit lite rädd att jag skulle missa ankomsten av mitt nästa syskonbarn.

Lillasyster U är nu helt galet gravid och Bebben har en längre tid gjort klart för oss alla att han/hon tänkt göra entre precis när och på det sätt han/hon själv behagar utan någon som helst hänsyn till vår tänkta tidsplan. Detta till trots vägrade jag förlika mig med tanken att jag kanske inte skulle vara där.

När jag väl stod med fötterna på svensk mark igen kom nästa oro. Att vi inte skulle hinna genomföra en bruklig babyafton för henne där jag kunde överlämna den stora skörd med oemotståndliga barnkläder USA hade att erbjuda.

Igår gick babyafton av stapeln. Syster U gick hem med fler barnkläder/barngrejer än en Bebbe någonsin kan konsumera, därmed redan avgjort att det kommer fler.

Nu är allt på plats, världen är redo. Bebben tack för spänningen du bjudit på men nu är det dags. Kom ut nu då!

För en gångs skull tänkte jag packa riktigt lätt. Jag är alltid den som har för mycket med mig annars. Åker hem med plagg i väskan jag aldrig använt och knappt kommer ihåg att jag hade med. Den här packningen skulle bli annorlunda.

Igår kom syskonen U, P och S förbi och min ambition hånades tills de låg dubbelvikta av skratt.

Svag som jag är gav jag mig därför ut på expedition efter deras besök. Jag tyckte mig minnas att jag i mitt överfulla vindsförråd hade en gammal resväska längst in. För att illustrera detta borde jag ha tagit en bild på mitt förråd men tänk er totalt kaos, kartonger staplade högt på varandra ända ut till dörren. En del lösa pinaler inkilade emellan en allt för stor madrass som ständigt faller ner från väggen den står lutad mot och slutligen en upp och nervänd stor korg-fåtölj som balanserar som en tron högst upp.

Systematiskt jobbade jag mig in, en låda i taget tills högen var låg nog att kliva över, bakom mig bildades lite av ett fort och jag visste att det skulle bli knepigt att ta sig ut men jag ville bara se om min minnesbild stämde. Om väskan ens existerade. Väl inmurad såg jag väskan. Den var inkilad mot väggen men kunde nog med lite våld lösgöras. Då slocknar ljuset. Det är tydligen rörelsestyrt och ingen sensor satt av någon konstig anledning längst in i mitt förråd.

Jag trodde där och då att jag skulle dö. Hur i hela friden skulle jag ta mig ut bland allt detta bråte. Jag antar att överlevnadsinstinkten är stark dock och jag tog mig ut för att tända och sen klättra in igen. Det hela upprepade sig ännu en gång innan väskan och jag rätt tilltygade kunde ta oss ner i lägenheten.

Nu ligger den på mitt vardagsrumsgolv och jag vill verkligen inte packa i den. Jag minns den som en jobbig reskamrat på alla sätt och vis. Jag ägde en gång en drömväska som jag gladeligen packat i. Men den var så bra för längre resor att 2 bröder slitit ut den under sina missionsår utomlands. Tror tyvärr den gick i graven efter det.

Eftermiddagen får utvisa om det blir ett panikköp av väska. En sak står i alla fall klar. När jag kommer hem ska förrådet rensas!

Måste säga att förra årets julklappar bara fortsätter att glädja mig. Det får man väl säga är stort att få känna så sent som i Mars? Det var varianter på saker jag önskade mig men som ändå visat sig mer användbara än jag förutsåg.

Jag visste inte hur mycket jag saknade en vettig högtalare till min musik innan jag fick en iphone-docka.

Jag hade ingen aning om hur mycket jag skulle uppskatta en trådlös skrivare och hur lyxigt det känns varje gång jag bara trycker på knappen och det funkar.

Jag är dessutom väldigt glad för presentkortet på "Linas Matkasse" på min kyl som kommer hjälpa till att fylla den när jag kommer hem pank från staterna om några veckor.

Bra jobbat Mafiljen!

I min familj har vi alltid haft många smeknamn på varandra. Även personer som umgås frekvent med oss har svårt att hänga med vem som omtalas eftersom det ständigt dyker upp nya kreativa tilltal.

På min 30-års fest presenterade sig mina 10 syskon genom att säga vilket av mina alla smeknamn de föredrar. Det fanns så att det räckte med ett undantag då bror M på plats levererade ett helt nytt.

Många av dessa smeknamn är varianter på Gnilschen som kanske är det som har hängt med mig längst.

Gnilschen är dock inte ett familjepåhitt från början. Jag hade nästan själv glömt dess ursprung tills min gamla klasskompis E igår kommenterade en av mina blogglänkar på FB och pusselbiten föll på plats.

Det var ju faktiskt hon som en gång la grunden för det som idag är mitt bloggnamn. Jag och E gick i samma klass på högstadiet. Var rätt bra kompisar på den tiden, trots det skäms jag för att säga att vi faktiskt inte setts sen dess.

Jag tror att man kan påstå att det var tyskan som förde oss samman. Vi hade en tysklärare som jag gillade skarpt. Hon var fd polis och respektingivande på alla sätt och vis. Trots detta fick hon mig inte att plugga tyska. Det funkade ju så bra att fejka sig fram.

Jag och E blev experter på att förtyska ord och fick rätt tillräckligt ofta för att hanka oss fram på det sättet. Ibland blev det fel. När jag efter några dagars sjukfrånvaro föreslog att det är väl en tandläkare som jobbar i en Geschäft så skrattade vår lärare så att hon grät. Det blev pinsamt tydligt att gissningar funkar inte i alla lägen, men de funkade som sagt tillräckligt ofta.

Vi hade kul åt det där och gjorde detsamma med våra namn, Gunilla blev därför Gnilschen på tyskalektionerna och har så förblivit. Därför Gnilschen!

Såg ett så gulligt barn igår med alldeles morotsrött hår. Jag har alltid varit lite svag för just rött hår. Jag vet inte om det är förkärleken till Anne på Grönkulla som övertygade mig, men för mig har rött hår alltid varit något vackert.

När jag växte upp i Jönköping fanns där en familj vi umgicks med som hade rödhåriga barn. Jag minns hur jag kunde avundsjukt betrakta systrarna S och S i sina färgglada manar, att jämföra med mitt egna skandinaviskt typiska råttfärgade.

Men det är inte bara rödhåriga kvinnor jag avundats, jag har spanat på en del rödhåriga män i mina dagar också. När hela svenska folket följde fotbollslagets framgångssaga i VM 94 satt jag mest och förundrade mig över hur otroligt snygg jag tyckte att Kenneth Andersson var.

Det är ju helt obegripligt när man tittar på den här bilden men så var det.

Min stora kärlek var dock den mer okända skådisen Eric Stoltz. Jag föll när han i Memphis´Bell citerade en dikt och sen ville jag se allt han gjort. Det resulterade i osedvanligt många usla filmkvällar. Videobutiken på Torpa hade koll på denna min och K´s ovanliga läggning och tog hem filmer speciellt åt oss som vi sen tvingade oss igenom för höjdpunkterna då Eric syntes i bild

Jag vet att inte alla är lika vänligt inställda till rött hår som jag är. SouthPark gjorde ett helt avsnitt där de skojade om att rödhåriga till skillnad från andra skulle sakna själ. Jag tror att de flesta förstod att det var ett skämt men som vanligt inte alla.

Så har ni inte låtit er bli övertygade av mitt försvarstal här så kan kanske denna vältaliga unga man hjälpa er på traven när han ger SouthPark-gänget svar på tal.

I sann SouthPark-anda dröjde det inte länge tills denna sen las upp.

Idag har varit en bra söndag. När man haft en sådan behöver man sammanfatta höjdpunkter för sig själv så att man omvandlar det till energi för stundande veckan.

1. Brorsdotters L gosiga huvud som hon generöst bjuder på för gos och pussar.

2. Syskon som lockar till skratt

3. Vän H som ringde för nödvändigt tjej- och skitsnack

4. Kloka medarbetare som bidrog till givande möte

5. Dagens Hubbe-citat

6. Mammas lasagne

7. E-K som är värd att firas

8. Syskonbarn i största allmänhet

9. Lysande sol

10. Djurgårdens hockeysäsong är över

Nu är jag redo att påbörja sista arbetsveckan innan avfärd.

När jag läste PR så lärde vi oss om 3 viktiga R. Regret, Reform och Restitution. Ett företag eller person i kris måste för att få förnyat förtroende visa ånger, förändring och någon form av kompensation.

Det känns som att vi använde det konceptet här i bloggen också och nu är tillbaks på banan då jag bett om ursäkt för dåliga dagar, ansträngt mig lite extra att kompensera med förhoppningsvis åtminstone halvkul texter, och i gengäld är ni här och läser igen. Ordningen är återställd.

Med det i ryggen vågar jag säga godnatt. Nu ska jag ägna uppmärksamhet åt det min vakna bloggläsare och bror S med fru svängde förbi med tidigare i veckan. Efterlysningar och uppmuntran i bloggen fungerar, det har noterats och uppskattas!