Inlägg publicerade under kategorin #blogg100

Av Gunilla Olsson - 26 mars 2013 23:58

Efter nästan två veckor på Scandic checkade jag nu in på Elite. Det innebär fortsatt en säng, ett skrivbord och en fåtölj. Imorgonbitti kan jag nog förvänta mig ungefär samma utbud vid frukosten men Elite brukar festa till det med croassaints också.

Innehållet i min resväska varieras ytterst lite och på bara några minuter är jag installerad i rummet oavsett kedja.

Det är lustigt det här flackande livet. Jag har den här veckan hunnit träffa farfar i Skåne, vänner i Jönköping och en vän i Norrköping. Ändå hinner jag bli rastlös på rummet. I morse efter en mil på cykeln i hotellets gym och en stor frukost konstaterade jag att även om jag stundtals ogillar att somna på hotell så har det sina uppenbara fördelar att vakna där.

Bäst jag somnar nu så jag snabbare får uppleva det igen.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 25 mars 2013 20:57

Ett säkert tecken på att jag spenderar för mycket tid i bilen just nu är att jag ständight tycks ha radioreklamer på hjärnan.


Senast har jag fastnat för ett larmbolags formulering om "ovälkommet besök". Det är så likt Gevalias ack så populära reklamserie på 90-talet: "När du får oväntat besök" En mycket mer positivt ton vilade över den reklamen då den inte alls syftade på förbrytare eller människor som ville en illa, utan helt enkelt snygga grannar som råkade bada sig igenom taket, dåliga men oj så söta lokförare som hamnade i vardagsrummet och fick sig en kopp och en flirt eller inte minst bungyhopparen som landar huvudet först på en båt.  


Nedan ser ni en av alla de klassiska enormt framgångsrika filmerna.


  


Man vill ju gärna tro att icke inbjudna gäster är just trevliga oväntade besök snarare än ovälkomna besök, med eller utan kaffe. Frågar man min systerson C sällar han sig dock till den mer cyniska världsbilden reklamen målar upp 2013.


Lillasyster U säger att jag inte ska ta det personligt utan att han är sådan mot alla men jag måste medge att jag stundtals tvivlar. Kan vara så att han hyser ett personligt agg då jag inga kusiner fött åt honom att leka med och därför är det svårare för honom att hitta WIIFM-faktorn (what's in it for me) när jag kommer på besök. Det innebär mest att jag stjäl hans föräldrars fokus och därav möts jag av en ilsken morr, som sen går över till ett förtvivlat gråt när hans tillvaro faller samman av min blotta närvaro. Ibland mjukar han upp under besöket men mest fortsätter han kasta ilskna blickar min väg.


Ses vi i mormors hus är situationen en annan. Där är han mer inställd på att folk kommer och går. Besök blir helt enkelt inte lika oväntade och därmed inte heller lika ovälkomna.


Jämfört med andra syskonbarn som glatt släpper vad de har för händerna när man kommer för att visa en runt på deras rum och bland deras leksaker kan man dra slutsatsen att han redan nu utvecklat en stark integritet och behov av en privat sfär där man inte får klampa in hur som. Det gör ju en moster aningen stött när hon möts av morrandet, men kanske gör det honom bättre rustad för samtiden som reklamens utveckling trots allt speglar.


Alex Schulman talar ju ofta om sin person i liknande ordalag och han har ju byggt en hel framgångsrik karriär på att vara just lättkränkt. Har vi tur kan C kanske lyckas med detsamma. 11 april ska jag se Alex på Maximteatern då han vädjar till publiken "Älska mig" Jag lovar dig systerson C, när du om 30 år står där med armarna utsträckta med samma önskan sitter jag på första raden utan en tanke på dagens morrningar.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 24 mars 2013 10:00

En vän la upp den här på FB igår och den kommenterades av både henne och andra som både förträfflig och intressant. Det kan man väl kanske hålla med om.


 



Om inte annat förklarar det ju varför jag inte under några omständigheter vill att någon tar i mina fötter. Det sätter ju bevisligen hela kroppen i gungning på de mest obehagliga sätt. Håll era fingrar borta från mina fossingar! Ja lillebror S, det gäller dig med!


Av Gunilla Olsson - 23 mars 2013 21:21

Efter en veckas fejkade leenden och tårar av smärta bakom stängda dörrar var jag beredd att ge upp på mina knän totalt. 


Jag kan skratta åt det nu men sanningen är den att jag har i huvudet räknat antal steg hela veckan och bedömt det möjligt eller omöjligt. Jag har suttit i bilen och väntat på parkeringsplatser för att få plats så nära betalmaskin och ingång som möjligt, varje gång jag dristat mig till att resa mig har jag sett till att lösa allt jag måste lösa ståendes innan jag satt mig igen för att slippa göra samma ansträngning de närmsta timmarna igen. Jag har hyperventilerat och hållt i dörrstolpen för att hitta balans och kraft för att ta mig in över tröskeln till badrummet. Jag har inte ens vågat ringa efter matleverans för att jag då måste ta mig igenom min långa hall och öppna dörren. 


Jag har fortfarande galet ont men det finns som man säger grader även i helvetet och tack och lov för det. Min mor fick för sig att det måste vara en inflammation i muskelfästet och istället för bara smärtstillande som jag hetsätit hela veckan så borde jag ge en gel en chans.


Sagt och gjort. Jag parkerade och haltade in på apoteket för att införskaffa Voltaren.


 

Nu lite mer än ett dygn senare andas jag normalt igen och bannar mig själv för att jag inte ringt min mor avsevärt mycket tidigare. Visst har jag skämt bort knäna med en heldag i säng och soffa också, det faktum att jag antagligen gått mindre än 100steg idag har nog hjälpt till, men jisses vilken skillnad. Tack och åter tack Voltaren, du ska för alltid finnas i mitt badrumsskåp.


Nu känns det överkomligt att ta sig ner till bilen och sen till Malmö imorgon för att genomföra arbetsveckan. Om allt går enligt plan kan både ni och jag sa fram emot en helt knä-fri bloggvecka. Ja med tanke på att jag lyckats genomföra arbetsveckan den här veckan borde det vara en barnlek. Men det vågar jag inte säga högt ännu, vill inte utmana ödet. Jag ska ju fortfarande ta mig ur soffan och in till sängen först och det har visat sig svårare än man kan tro. 



Av Gunilla Olsson - 22 mars 2013 21:51

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Maria Wetterstrand. Hon är skarp det kan man inte ta ifrån henne men jag uppfattar henne inte som sympatisk, hennes leende tycks oftare hånfullt än genuint och hennes debatt-ton inte helt sällan nedlåtande. 


Jag har dock uppskattat henne mer sen hon tog ett kliv tillbaka från politiken och kunde tala friare i frågor. Idag satt hon som vanligt i SVTs nyhetspanel och diskuterade veckan som varit. 


Hon skrattade när hon redogjorde för det faktum att Cyperns parlament knappast röstat igenom EUs krav om tvångsbeskattning på sparpengar som en akutåtgärd med tanke på Cyperns minst sagt prekära situation. "Ja himla konstigt att de sa nej till det" eller något i den stilen sa Maria och skakade på huvudet som åt en helt galet absurd idé.


Jag var tvungen att snabbt googla för att se om mitt minne verkligen kunde svika mig så. Var det inte samma tjej som för bara några år sen gick till val på att återinföra förmögenhetsskatt?


Jodå visst var det så. Snabbt slängde jag ut en kommentar på både Facebook och Twitter. Fick snabbt reaktion på Facebook från en vän om att det verkligen inte var samma sak att ta pengar från de stackars cyprioterna som av de stora stygga miljonärerna i Sverige.


Visst förslaget på Cypern innefattade till en början alla sparpengar för att sen ändras till att innefatta de som hade mer än 20 000 euro på banken. Oavsett vilket så tycker jag kanske att deras akuta situation mer rättfärdigar ett sådant agerande än den svenska varianten som mer går ut på att straffa de som har haft mage att tjäna pengar när andra misslyckats.



Tillslut svarade även Maria Wetterstrand själv. Ni ser vår meningsväxling nedan.


 


Låt mig se om jag har förstått det rätt. Maria är alltså emot förmögenhetsskatt. Hon tycker absolut inte man ska straffbeskattas för att man sparar istället för att spenderar.


Fast jo hon var ändå villig att gå till val med en straffbeskattning på det eftersom det inte var viktigare än att hon kunde kompromissa med det.


Men nej det är inte samma sak för på Cypern gällde det småsparare. Ja alltså de som hade så lite som 20 000 euro i kontanter sparade. 


Tycks ju glasklart. Vill ni spara pengar kära vänner gör det helst i en Cypriotisk bank. Då kommer Maria aldrig ens tänka tanken på att straffbeskatta dig för det. Det vore ju helt absurt. Men har du dem sittandes på en bank här i Sverige kan dina pengar lätt kompromissas bort. 




Av Gunilla Olsson - 21 mars 2013 16:57

När jag reser långväga lyssnar jag oftast på en podcast, P3 dokumentär eller dylikt för att fördriva tiden i bilen. Allra helst pratar jag bort någon timme med en vän längs vägen och blir jag allt för trött drar jag på musik jag vet jag kan texten till och sjunger med för full hals för att vakna till.


Den här veckan har jag spenderat i Göteborg hela veckan och eftersom Göteborg är en småstad har det bara blivit 10min resor i bilen. En podcast kan inte delas upp i 10min-intervaller utan då är man helt enkelt hänvisad till radion.


Att lyssna på Göteborska varianten av Mix Megapol är en upplevelse i sig själv. Det är underhållande på sätt och vis, den Göteborska humorn är välbekant och väldigt hemma. Samtidigt drar jag på munnen när de gulligt nog rapporterar om köer som säkert är 100m långa, beklagar sig över att Sthlm alltid är normen och har ett sånt hysteriskt "tugg" att de i stort sett gör parodi på sig själva och sin stad.


Vad som inte är underhållande är reklampauserna. Jag vet inte hur många varianter av reklam för motesplatsen.se jag har hört men de är på tok för många. Jag försökte hitta en ljudfil åt er utan framgång. Kanske har ni själva haft det stora nöjet att höra dem ändå.


Konceptet är enkelt. På motesplatsen.se tycks de tro att livet är en Hollywoodfilm och en bra "hur träffades ni story" växer fram ur enkla stavfel som ger något gemensamt att skratta åt. Exempel de lägger fram är killen som efter en dejt tror sig skriva till sin dejt:

"Tack för en trevlig kväll, inte ofta man träffar någon så kul!"

Han får till svar "Ful?"


Eller killen som efter lite chattande skriver "Du verkar het"

och får till svar "Fet?"


Nu till min personliga favorit, tjejen som frågar "Är du också singel?"

"Eeehh Snigel?"

"ÅÅåå vad pinsamt" utbrister hon i reklamen som vore hon 13 år och hela världen går under när några bokstäver kastas om. De andra reklamerna uttrycker mest hur mycket de gemensamt skrattade åt hur Kul blev Ful och Het blev Fet.


Jag tror jag precis kräktes lite. Hur urbota fåniga är inte de här reklamerna? Och dessa konstlade röster som generat ska fnittra över dessa pinsamma helt uppenbart uppdiktade meningsväxlingarna och försöka få dem trovärdiga och skapa en igenkänningsfaktor över när mobilen väljer fel ord.


En vuxen människa tycker inte det är så pinsamt att kasta om två bokstäver i en chatt. Man skriver nämligen bara en rättelse i nästa rad och problemet är löst. Att bygga en relation på en bristande T9 funktion i mobilen och få folk att tro att ett charmigt missförstånd första kvällen är allt man behöver för gemensam grogrund måste vara dejtingens motsvarighet till kejsarens nya kläder. Som medlem i er target audience, Mötesplatsen, måste jag nog anse mig själv och min intelligens förolämpad.

Av Gunilla Olsson - 20 mars 2013 21:22

Mina knän började bråka med mig redan på mellanstadiet. Det tog ytterligare ca 10år innan jag gav dem rätt och slutade jaga bollar i olika former på olika planer. Det tycktes göra dem nöjda och vi har levt i harmoni sen dess.

Nu har jag och min sjukgymnastik efter olyckan satt dem på prov intensivt och harmonin är som bortblåst. Det är utan överdrift krig. Och det är verkligen inte jag som vinner.

Sätter sig knän på tvären har man inte mycket att sätta emot. Köra bil blir en utmaning, gå blir övermäktigt och rörelsen från stående till sittande eller tvärtom en ren pina. Håll er vän med era knän mina vänner. De är bra att ha på sin sida.

För oss vet jag inte om det finns någon återvändo. Jag kan råka vakna och ha gnagt av mig benen i ren desperation att skapa lite distans mellan mig och knäna. Att gräla som vi gör just nu och ändå behöva dela säng känns som ett hån. En natt på soffan hade nog gjort dem gott.

Av Gunilla Olsson - 19 mars 2013 23:11

Att inte dricka kaffe och jobba som utesäljare är i Sverige en svårbegriplig kombination. Ska jag sammanfatta dagens 7 möten är orden: Nej tack! de som beskriver dem bäst.


Oftast är det ingen fara, jag blir erbjuden vatten istället, tackar ja till det och påminner mig själv om att låna toaletten innan jag lämnar för att inte hamna i nöd. Även det annars en konsekvens av att inte ha ett skrivbord med närliggande toalett som arbetsplats.


Ibland ser man dock att kunden inväntat besöket, kokat en kanna och besviket slår ned blicken då förberedelserna till synes var helt förgäves. Man kan känna sig som en skurk för mindre.


Jag kommer på mig själv med att komma med insinueringar som "jag åt nyss frukost" eller "det har varit många möten idag" som om jag glatt pimplat tidigare och nu sätter stopp för mig själv. Det är ett desperat sätt att försöka vara artig men naturligtvis ett helt meningslöst sådant.


Jag är ledsen Sverige. Jag dricker helt enkelt inte kaffe. Jag vet att det är mycket att ta in och att ni frågar i all välmening, men så enkelt är det, jag dricker inte kaffe. Jag vet att det gör mig till ett unikum, ett främmande väsen vid era konferensbord. Jag är ledsen om det rubbar balansen, men hoppas vi kan se bortom det. Då har vi ju inte ens börjat bearbeta det faktum att jag dessutom är nykterist. Håll i hatten!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se