Senaste inläggen

Av Gunilla Olsson - 5 april 2013 23:45

Jag vet inte om man ska glädjas att man får vara med och uppleva det i realtid eller sörja att man inte kan studera det i efterhand då det redan summerats och storheten till fullo kan förstås.


Jag sitter här med ett leende på läpparna helt salig över en bioupplevelse som bara Quentin Tarantino kan bjuda på.


Story, dialoger, musikval, foto, skådespelare, humorn, allt är så välfungerande att man blir helt matt. Att i en film i slaveriets USA sätta ett skjutvapen i händerna på Jamie Foxx och spela hiphopmusik samtidigt som han skjuter sig fri är inget annat än magiskt. 



 



Han är tveklöst ett geni Tarantino och hans historier är blodiga solskenshistorier som jag bara inte kan tröttna på. 


ANNONS
Av Gunilla Olsson - 5 april 2013 21:30

Jag har alltid gillat att åka bil. Det är något väldigt avslappnande med att ha några timmar framför sig i bilen, antingen själv eller i trevligt sällskap. Vill tro att jag alltid gillat det trots att jag som liten var galet åksjuk. 


Kan till stor del ha berott på att jag ständigt satt med näsan djupt i en bok. Jag vet att man ska titta på vägen men  hur skulle jag då få veta vad som hände i Lottas, Lauras, Annes eller Kittys liv?


Nu är det många år sen jag blev åksjuk av just bilåkande. När jag tänker på hur snabbt det här året har gått dock så svindlar tanken. Saker jag tyckte hände nyss skedde i januari, mina månader innan semestern börjar redan bli bokade och sommaren vet vi ju hur snabbt den går. Ja det är nog dags att börja tänka på hösten. Ja tiden rusar och jag susar. Allt går i ett, olika städer, en späckad kalender och en massa som borde in i densamma. Glömmer jag bort att inte bara vara här och nu så spinner tankarna på tok för långt och världen tycks gunga aningen.


Tur jag har alla de där timmarna i bilen att landa. Det är nog de som bäst botar min åksjuka för tillfället.

ANNONS
Av Gunilla Olsson - 4 april 2013 23:18

Lunchade igår med C och jag nämnde för henne att vi idag skulle ha syskonträff och att en av de förplanerade diskussionspunkterna var att berätta vad vi faktiskt jobbade med.


Nu har hon nöjt sig med aningen färre syskon än mig men vi tycktes ändå inte vara helt ensamma i de tankegångarna. Hon och hennes syster hade haft samma samtal alldeles nyligen.


Visst är det lustigt att man kan känna en person väldigt väl, tycka att man pratar om mycket, ses ofta men fortfarande ha väldigt dålig koll på hur den personen spenderar merparten av sin vakna tid.


Man måste nog säga att vi som syskongrupp är tightare än de flesta andra. Ses och hörs ofta i olika konstellationer, ibland bara över facebook, ibland i intensiva familjeträffar, men det går aldrig särskilt långt mellan gångerna. Jag har koll på vilka företag alla syskon jobbar på och ungefärlig inriktning på deras tjänst, men vad som händer när de kliver in på kontoret på morgonen och slår på datorn är lite av ett mysterium. 


Idag fick vi det aningen uträtt. Vi samlades hos storasyster C och i tur och ordning gick vi igenom yrken för de som fanns på plats. Följdfrågor ställdes, jobbanekdoter berättades, eventuellt missnöje dryftades. Slutsatsen man får dra är att vi är en rätt mångfacetterad skara med många strängar på våra lyror. Ja det är inte utan att man blir rätt imponerad av de man delar gener med. De verkar ju rasande begåvade. Får se om jag lyckas ta rygg på någon av dem.

Av Gunilla Olsson - 3 april 2013 23:45

-Oj, den här har du stukat några gånger. 

-Oj, och den här också.


Jag var hos läkaren i veckan för uppföljning vad gäller mina knän. De kändes stadiga och mycket bättre. Det var inte de som fick honom att oja sig, utan det var när han kände på mina fotleder.


Jag fick påminna honom om det faktum att han hade med mig som objekt på någon läkarkonferens för kanske 10 år sen, där jag tillsammans med andra patienter låg utspridda på britsar och skulle vara allmänt svårdiagnostierade.


Känner man mig förstår man vilken oerhört obehaglig upplevelse det var. Jag har för det första läkarskräck. Jag blir nervös och fnittrig närhelst en läkare undersöker mig och inte helt sällan övergår det i tårar över hur ofantligt synd det är om mig som är så illa däran att jag till och med måste uppsöka en läkare.


Lägg sen till min fotfobi. Jag tycker det är väldigt obehagligt med fötter och att de på något vänster är extremt fula och ja, jag måste nog kalla dem äckliga. Mina fötter är inget undantag. Jag försöker måla naglarna för att göra dem acceptabla, men det förändrar inte det faktum att jag ogärna drar uppmärksamhet till dem och jag sympatiserar verkligen med den stackare som måste röra dem.


Som om det inte vore nog så är jag också extremt kittlig. Jag tappar all kontroll över mina benmuskler och reflexer när någon kittlar mig under fötterna och sparkar ohejdat.


Ja som ni förstår var det kanske min mardrömsdag att ligga på en brits och låta grupper av läkare vrida och vända på mina fötter och knän i hopp om att kunna pricka in rätt diagnos. 


Ni vet hur en del läkare glömmer bort att kroppsdelarna sitter fast på en person. De blir så uppspelta över sitt fynd och vad de känner att de helst skulle vilja ta foten i handen och gå över till kollegan på andra sidan rummet och triumferande visa upp den. I rättvisans namn ska jag väl erkänna att mina fötter knappt sitter fast på mig som person. Det är nog mest skinnet som håller dem i någorlunda rätt position.


Det är ju också det som gjorde mig till det mest uppmärksammade freaket i rummet den dagen. Alla ville vrida på gummifötterna och se hur långt man kunde komma. Jag stålsatte mig för att inte sparka de välvilliga läkarna och låg lydigt stilla. Ett nervöst skratt kunde jag dock inte hejda och jag skrattade nog så att tårarna rann där jag låg vilket uppmuntrade dem än mer till spex och kommentarer om fötter som hänger på en björntråd. 


Jag åkte därifrån traumatiserad och hade nog helt lyckats förtränga minnet därav förrän jag hörde orden igen i veckan.


-Oj, den här har du stukat några gånger.

Av Gunilla Olsson - 2 april 2013 20:54

En kväll som denna känns alla mina ord överflödiga. De skulle bara ta fokus från det enda som räknas ikväll. Det som upptar alla våras tankar, energi, lyckoönskningar och böner. Jag ska respektera det och låta er ägna er åt det av vikt så kan mina tankar förhoppningsvis roa er en mindre betydelsefull kväll. 


Ikväll är det du och bara du Z!


 

Av Gunilla Olsson - 1 april 2013 21:45

En av de mest geniala texter jag någonsin läst måste vara Att Döda Ett Barn av Stig Dagerman. Den lämnar mig aldrig oberörd trots att jag läst den så många gånger. Jag har läst den högt för otaliga skolklasser, ibland med darr på rösten då textens intensitet inte går att ignorera. 


Jag blev påmind om den idag då jag lyssnade på P3 dokumentär om mordet på 10-åriga Engla. Jag måste ha levt under en sten under den rättegången. Trodde att jag följde den lika intresserat som alla andra, men hur kan jag i så fall ha missat Leif Silberskys så grava övertramp?


Nej Silbersky det är nog inte mycket vi är överens om, men inte trodde jag att du var helt omdömeslös. Under dokumentären hörs hur Englas mamma skriker till under hans slutplädering och fick ledas ut då han försöker beskriva Anders Eklunds sinnestillstånd och väcka sympati genom att citera just Stig Dagerman "Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent."

 

I programmet "Min Sanning" på SVT 2012 säger han sig sen ha bett om ursäkt för övertrampet 10 gånger och slänger sig ödmjukt med uttrycket "även solen har sina fläckar". Jag vet inte hur ni känner det, men en sådan ursäkt känns inte helt uppriktig. Särskilt då han till reportrarna utanför rättegångssalen sa: "Jag har full respekt och jag har full förståelse för hennes överreaktion. Hon har mist ett barn. Jag förstår mig veta hur det måste kännas. Från min sida finns det inget agg mot henne på något sätt, även om hon inte visar någon respekt för det arbete jag försöker göra."


Jag vet inte hur väl bevandrade ni är med Stig Dagermans text. Ni hittar den i sin helhet nedan. Den skrevs 1948 på beställning av NTF som en del av en kampanj för att sänka hastigheterna i trafiken. Den handlar alltså om en olyckshändelse och konsekvenserna man måste leva med efter en sådan. Den handlar inte om en återfallsförbrytare som överfaller, förgriper sig på och med berått mord mördar en liten flicka. Skillnaden känns ju väsentlig i sammanhanget.


Jag förstår att jag är sen på bollen här och att Silbersky redan fått ett slag på fingrarna, men kanske finns det fler än jag som helt missat händelsen. Jag måste säga att jag uppriktigt inte trodde sånt här försigick i våra svenska domstolar. Det känns så långt ifrån en försvarsadvokats uppgift att läsa snyft-texter i rätten enbart i syfte att väcka medkänsla för en förbrytare som redan erkänt sitt brott.


När någon erkänt bör väl försvarets plikter stanna vid att se till att han får en rättvis prövning, att man kan utesluta att erkännandet är falskt, att nödvändiga psykologiska utredningar görs och tas hänsyn till och slutligen för fram eventuella förmildrande omständigheter. Kort sagt, förövarens rättigheter tillgodoses. Att istället börja prata om att han nog är snäll innerst inne och läsa texter om ångesten i att ofrivilligt ha orsakat ett barns död känns så fruktansvärt smaklöst. Det är en kränkning mot de anhöriga och inte minst en skändning av Dagermans text. Skäms Silbersky!


Läs nu texten nedan kära läsare för den är så rasande bra.


Att Döda Ett Barn- Stig Dagerman

Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.


Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd
bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de skall åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt långt ut.


Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod. Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset.


Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.


Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor.


Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet.


Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om hur blankt det skall ligga. Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.



Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.


Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.

Av Gunilla Olsson - 31 mars 2013 20:31

Idag var min lillasyster U modig och berättade om sin erfarenhet i Tsunamin. Jag var inte där men vet att det inte var enkelt för henne. Det spelar ingen roll hur många gånger jag hört henne eller hennes vän L berätta. Jag har läst deras texter där de båda ingående redogör händelseförloppet och jag har spelat upp det i mitt huvud om och om igen. Tro mig det är en väldigt läskig tanke att föreställa sig sin lillasyster kämpandes för sitt liv i ondsint vatten.


Det har rört mig obeskrivligt att se henne brottas med rädslor och spår denna fasansfulla erfarenhet lämnade henne med. Jag har samtidigt förundrats över styrkan denna späda lillasyster har inneboende.


Jag har vid några valda tillfällen använt delar av deras berättelse för att undervisa om någon princip eller ge ett exempel och har hittills aldrig lyckats göra det med sådan distans att mina ögon inte tårats. Jag saknar helt enkelt hennes styrka.


I veckan har jag två biodater och möjligheten att se The Impossible hägrar. Känns som jag inte kommer kunna undvika den, samtidigt skrämmer den mig något oerhört.




Är det någon som har några insights om filmen så dela dem gärna.

Av Gunilla Olsson - 30 mars 2013 21:57

Spring ahead, fall behind gott folk!


Ja, så är det dags. Den där natten på året som lämnar oss alla lite jetlaggade dagen efter. 


Jag vet redan nu hur min morgon kommer börja. Jag kommer och vakna och titta på mobilen. Jag vet ju att klockan ställer om sig automatiskt på den, men kan man verkligen lita på det? Sträcker mig efter ipaden. Jo den ger samma tid. Så vad betyder det? Har de båda ställts om eller har ingen. Bäst jag går upp och kollar datorn också. Även den stämmer och den måste väl ändå ställa om sig automatiskt eller?


För säkerhets skull slår jag på TVn och tittar text TV. Deras tid kan man väl räkna med är up to date? www.klocka.nu blir sen första websidan jag öppnar och precis innan jag gör det ytterst galna och ringer Fröken Ur, så litar jag på den digitala världens tidsräkning igen och påminner mig själv att jag verkligen borde ha en analog klocka av något slag.



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se